Pobody’s nerfect, stod det på en kaffemugg jag såg för länge sedan. Och tack och lov för det. ”Perfekta” människor är oftast tämligen ointressanta. I sin iver att framstå som felfria planar liksom deras personligheter ut och blir – till ett ingenting. Platt och intet. Och ändå strävar många av oss efter att bli åtminstone lite mindre ”fel”…
Författaren till boken Perfektionsfällan, socialpsykolog Thomas Curran vid London School of Economics, hävdar att han själv lider av perfektionism och delar därför med sig av sina egna erfarenheter. Jag är dock inte så intresserad av huruvida han själv är ett offer av detta plågoris som enligt honom och många andra forskare bara ökar och ökar i världen. Boken tenderar med dessa förtroenden att kantra över mot en slags offermentalitet, ett ”vi mot dem”-mantra som förtar de vetenskapliga rönen som faktiskt presenteras.
I slutet av boken pläderar författaren dessutom för ett ”bättre” samhälle där medborgarna (han och du och jag) ska slippa dessa verkliga eller inbillade pålagor av att hela tiden sträva efter att bli sina (ännu) bättre jag. Enligt mig kunde han ha strukit den delen. Jag håller med om att mycket i samhället och den moderna kulturen (inte minst sociala medier!), påverkar människors beteenden på ett negativt sätt. Särskilt mycket påverkas unga människor. Men jag tror inte att ekonomin per se ska ändras för att få till stånd en positiv förändring. För en bättre värld krävs snarare regler kring marknadsföring, utbud och en minskad tillgänglighet med mera. Om medborgarlön och liknande skulle införas, som Curran är inne på, då slår vi i stället undan en stor del av många människors ambition och drivkraft. All strävan i livet är ju inte fel, eller?!
Nog av invändningar. Det jag finner mest intressant i boken är människotyperna som presenteras. Inom perfektionsspektrat (min term) så har forskarna vaskat fram tre stycken. Den självorienterade perfektionisten, den socialt föreskrivna perfektionisten och den perfektionist som är orienterad mot andra.
Kännetecknande för dessa tre är som följer. Den självorienterade perfektionisten korrelerar visserligen med relativt bra självkänsla, men kan också slå över i depression, ångest, hopplöshet och anorexi. Den socialt föreskrivna perfektionisten, det vill säga den som känner trycket från andras krav, lider av större ensamhet, oroar sig mer för framtiden och har större bekräftelsebehov. Denna typ har ofta sämre fysisk hälsa, sämre relationer med andra och oftare benägenhet för självskadebeteenden. Här finns också högre nivåer av hopplöshet, anorexi, depression och ångest.
Den perfektionist som är andraorienterad ställer höga krav på sin omgivning. Denna har ofta en förhöjd hämndlystnad, ett grandiost behov av beundran, är ofta fientligt inställd mot andra och har en lägre nivå av altruism tillika lägre nivå av tillit för andra. Inte precis en person att chilla med!
Perfektion är ett drag som många koketterar med idag, men som egentligen inte alls är något att skryta med. Även om det tyder på ambition, hög arbetsmoral och ihärdighet, så är baksidan arbetsnarkomani och som ett eventuellt resultat därav också kraschade relationer.
Ett annat mycket intressant fynd som presenteras i boken är det icke-existerande sambandet mellan självperfektionism och yrkesframgångar. Det finns verkligen inget! Hur än perfektionisten stretar och gnetar, putsar och fejar så är framgång ingen självklar belöning. Hur kan det komma sig? Curran liknar fenomenet vid övergödda grödor. För mycket blir helt enkelt inte bättre. I stället riskerar perfektionisten sin hälsa genom att unna sig för lite sömn, slarva med sina relationer och sin fysiska hälsa. Och då väntar tyvärr utbrändheten runt nästa hörn.
På frågan var perfektionismen kommer ifrån, lutar sig Curran här framför allt på utvecklingspsykologer som Judith Harris och Karen Horney. Föräldrar och uppfostran har inte lika stor inverkan som man skulle kunna tro. Miljön och kulturen som ett barn växer upp i väger faktiskt ännu tyngre. Men visst har föräldrar en del i det hela eftersom föräldrarna också påverkas av den rådande kulturen. Här ett bra citat i boken hämtat från den gode psykologen Erich Fromm:
”Barnet möter inte samhället direkt i början, utan mer genom sina föräldrar som genom sin personlighetsstruktur och sina uppfostringsmetoder… är samhällets psykologiska agenter.”
Det finns mer i livet än ”prylar, status och produktivitet” även om dagens kultur gärna vill intala oss det. Strävan efter det perfekta livet blir i slutänden groteskt… trist. Se bara på konstverk. De verk som är verkligt intressanta är de som man inte riktigt får att ”gå ihop”. Något är för mycket eller för lite. Något skaver, faller ur ramen och med det föds tankeväckande frågor och funderingar. Perfektionism ingjuter ingen fascination. Det icke-tillrättalagda gör det desto mer.
Vad är då lösningen? Jo, att sluta sträva efter perfektion och i stället nöja sig med tillräckligt bra. Låter som vore det lätt som en plätt! Curran kallar vår rådande kultur för ”vårt själslivs Stockholmssyndrom” – en välfunnen liknelse! Det är kulturen som får oss att lida och plåga oss själva. Vi måste våga gå emot och lära oss av med att svara på kulturens impulser. Kort sagt, sluta dansa med. Curran listar ett antal steg som fordras. Vi behöver:
- Lära oss självacceptans
- Konfrontera fruktan för att inte vara perfekta
- Inse att det är ett felslut att tro att vi kan styra allt bara vi anstränger oss
- Inse att livet är mer som att styra en segelbåt över havets vågor: det är omständigheterna som styr
Slutorden får gå till författaren James Baldwin som citeras i boken:
”Inte allt man konfronterar kan förändras, men inget kan förändras förrän det konfronteras.” Så sant som det är sagt.
Thomas Curran, Perfektionsfällan – att omfamna kraften i lagom bra. Mondial förlag (2023). Originalets titel: The Perfection Trap – The Power of Good Enough in a World that Always Wants More (2023).
BASTETS SPINNERI 