Mer eller mindre välspunna tankar och reflektioner av kattlik kvinna. Allt från föräldraliv till litteratur och film.
Stina Aronson tillhörde de tidiga modernisterna i Sverige. Hennes förmåga att gestalta inre skeenden i en människa, vare sig de är medvetna för denne eller ej, är ypperlig. När jag pluggade litteraturvetenskap för många år sedan, valde jag att analysera två av hennes noveller. Den första kan du läsa på denna sida och den andra analysen följer här.
Har du läst något av Stina Aronson? Om inte, gör det. Stina Aronson anses vara en av de första modernisterna i Sverige och tillhörde från 1949 Samfundet De Nio. Hon föddes 1892 och dog 1956. Det är framför allt genom hennes novellkonst som jag har stiftat bekantskap med henne. Hon skrev både sinnligt och genomskådande – ja, hon skrev på ett sätt som var helt otroligt! Här och i nästa bloggpost kommer jag att damma av några analyser jag gjorde av ett par av hennes noveller när jag pluggade litteraturvetenskap för länge sedan.
Analys av Stina Aronsons novell ”Naken kväll” ur novellsamlingen ”Sång till Polstjärnan” utgiven första gången 1948.
”John Niskanpää hade en smal, envis nacke.”
Med detta konstaterande inleds novellen ”Naken kväll”. Vi närmar oss huvudpersonen bakifrån, människans försvarslösa sida. Och det är just nacken, en mycket sårbar kroppsdel, som visas fram för oss. John Niskanpää är som vi kommer att förstå under berättelsens gång, något av en särling. Han är annorlunda gentemot de andra männen som vistas på sanatoriet. Nacken, den punkt som historiskt sett, symboliserar bestaffningen med döden, men också av offer, då vi utsatta för smälek och förakt böjer nacken i en gest av fromhet.
John Niskanpää är en utsatt människa eftersom han är annorlunda. Att beskriva hans nacke är detsamma som att understryka hans sårbarhet. Men berättaren tillfogar ännu en egenskap i beskrivningen. Nacken är inte bara ”smal”, vilket leder associationerna till ”vek” och ”svag”. Den är också ”envis”. John Niskanpää är envis, och vi förstår allt efter det att berättelsen fortskrider, att detta är hans styrka för att fortsätta vara sig själv. Han blir ofta missförstådd, men är han ett offer? Han äger ändå förmågan att gå vidare.
”Småhåret nere på halsen bildade en krans av klibbigt fjun, och porerna i hårfästet var öppna och skära.” står det bara någon rad senare. ”Småhåret”, ”fjun”, ”öppna” och ”skära” – ord som tillsammans målar fram bilden av ett litet barn, en baby. John Niskanpää är oskuldsfull som ett litet barn. Han beter sig lika tafatt som vore han ny i livet.
Återigen denna sårbarhet, som förvisso också finns avspeglad hos de övriga männen, slitna som de är av både sjukdom och hårt arbete. Men de förmår dölja den med ansikten ”…uttryckslösa nästan till förhärdelse.”
Berättaren låter oss iaktta John Niskanpää allt närmare, i inskjutna partier som beskriver hans fysionomi – och därmed hans karaktär. Som en kamera zoomas hans gestalt gång på gång in – ansiktet, håret, händerna. Och som vore de pusselbitar fogar vi så småningom samman de utspridda delarna till en enda bild, den av John Niskanpää.
Att han anses annorlunda betonas ytterligare av att han i berättelsens början är placerad under en ”stirrig glödlampa” . Ljuset plågar honom och tar ur färgen på föremål och kläder. Det är omöjligt att se tingen som de verkligen är, det vill säga omgivningens oförmåga att acceptera John Niskanpää på hans egna villkor. Lampljuset är olidligt. Det blir till en symbol för det hån tonårspojkarna utsätter John Niskanpää för.
Några sidor senare står det att ”Rummet dränktes i flöden av känslolöst ljus.” och att männens ryggar ”…fick en patetisk nakenhet av denna förfärliga lampa.” Skillnaden mellan de andra männen och John Niskanpää är att de s.a.s. ‘kan spelet’. De har anpassat sig till den norm som gäller, även om ljuset avslöjar dem lika obarmhärtigt.
Strax före berättelsens slut står John Niskanpää själv och synar sin figur framför en spegel i omklädningsrummet. Lampan i taket ger emellertid ett för svagt ljus för att han ska kunna se sitt ansikte ordentligt. ”Men det var känslan och inte synen som sade honom att de (ögon, näsa, mun – min anm.) var hans egna.”
Troligen är det just det som är hans räddningsplanka. ”Han glömde omgivningen och försjönk i en beslöjad sinnesstämning, som var lika innehållsrik som tankar, fast inte lika klar.” John Niskanpää har inte övertagit deras bild av sig. Deras perspektiv är inte hans. Han fortsätter att vara sig själv – i all sin envishet
Vi befinner oss på ett sanatorium i Norrlands ödemark. Det är fredagkväll, vilket innebär bad och därefter vägning.
Männen står på kö framför vågen. John Niskanpää står någonstans i mitten när berättelsen tar sin början. Han står mellan två tonårspojkar som börjar kivas. John Niskanpää borde ha gått emellan står det, eftersom han är äldre. Men det gör han inte. Med ett halvt, urskuldande leende står han i skenet av den stirriga glödlampan och klipper med ögonlocken. Plötsligt vänder sig en av pojkarna mot honom och drar i hans handduk och säger: ”-Är du rädd att visa dina behag eftersom du har vepan på dig?” John Niskanpää är den enda som har tagit med sig handduken in efter badet. Han har hängt den över axlarna som en sjal och pressar nu knogarna hårt mot bröstet för att hindra den andra pojken från att rycka den till sig.
För några minuter fokuseras männens intresse mot uppträdet. Ingen går emellan. Vore John Niskanpää karl nog borde han kunna avstyra det själv. ”Hade de varit i hans kläder skulle de förbannat tonåringarna, de fräcka asen. När ingenting i den stilen hände, tog de sig för att själva upprepa anspelningarna. De viskade sinsemellan och kröp sedan bakom varann för att vara osedda. Är han felgjord, finnen, fnissade de.” Tumultet avtar emellertid och snart är det John Niskanpääs tur att vägas. När detta är avklarat, möter vi honom i omklädningsrummet och följer honom slutligen ut i den kyliga vinterkvällen.
Novellen är uppdelad i två partier. Den första slutar strax efter att uppträdet har bedarrat. Det andra inleds med att det är John Niskanpääs tur att ställa sig på vågen. Medan den första delen handlar om John Niskanpää och mer eller mindre direkt hans rangordning i denna krets av män, vidgas perspektivet i den andra delen. Här kommer också två kvinnor i fokus, syster Rut som sköter uppropet och pappersarbetet, samt baderskan som kontrollerar själva vägningen. Med deras inträde i berättelsen förändras balansen i handlingen. Det är det utrymme som dessa två tillåts uppta som kan förbrylla när vi läser novellen till slut.
Scenen grupperar sig plötsligt annorlunda. Från att spänningen tidigare har skildrats i förhållandet mellan John Niskanpää och de andra männen, fördelar sig nu laddningen i novellen och handlingen fördjupas. Vi förstår att de övriga männen bara är statister, att de utgör en kuliss mot vilken desa tre aktörer spelar upp sina öden.
”Luften är immig och upphettad. Karlar och barn njöt av att gå halvnakna i dunsterna.” John Niskanpääs reaktion inför denna nakenhet blir att dölja sig bakom en handduk ”…som en kvinna.” Uppvuxen hos sin mor som är änka, är han ovan vid de liderliga skämt som gubbarna berättar om kvällarna. ”Han hade aldrig hört skamliga ting nämnas i sitt hem.” Han låter sig lydigt badas, men halvgråter när baderskan ska borsta honom.
Denna förlägenhet delar han med syster Rut. Hon sitter nerböjd över sin journal och undviker att titta på de halvnakna männen. ”Åsynen av deras muskler och hårbevuxna handleder vållade henne ett slags smärta som hon skämdes för. Hon förstod sig inte själv.” Hon besväras av de känslor detta väcker hos henne. Även hon känner sig utsatt, fast på ett helt annat sätt. Hon böjer sitt huvud ner över journalen ”…med en särskild, botfärdig rörelse.” Männen har inga närgångna tankar om henne och tolkar rodnaden på hennes kinder som en följd av värmen och brådskan. Hon är visserligen kvinna, men sjuksköterska på sanatoriet och därmed befinner hon sig på en för dem ouppnåelig nivå.
John Niskanpää å sin sida är en av dem, men ändå inte. Han är finne, från lappmarken, lite egen och verkar dessutom vara mycket litet ”man”. Hans sär-skildhet fungerar i sig som en utstötningsmekanism.Baderskan är syster Ruts absoluta motsats. Stor, grov och okvinnlig utför hon sitt värv som vore det en kulthandling, ”…men det visste hon inte själv.” Männen kvicknar till och tar sig i vattnet. Hon är ”…en sorts prästinna i sinnenas tjänst.” Hon har inget namn, vilket bara förhöjer intrycket av funktionen som mytisk gestalt
Hon är en ärbar kvinna och har goda vitsord från både präst och skollärare. Ingen man har vidrört henne. ”Utom tjänsten tog hon ingen notis om dem.” Hon är den enda av de tre som inte låter sig bekomma av situationen. Mer än att hon tydligt tycker illa om John Niskanpää. ”Hon saknade något hos mannen, den levande sprittningen.” ”Han tvinnade med sina slappa höfter och långa harkranksben för att skyla sig. Då kom en glimt av raseri i hennes mörka ögon.”
Det är påfallande hur lite samtliga tre är medvetna om delar i sina respektive personligheter. John Niskanpää påminner i sin undfallenhet om schablonbilden av en kvinna. Men han går längre i sin passivitet. Han låter intrycken i livet passera förbi som om han inte alls hade några behov eller begär för egen del. De få av hans yttranden som återges i texten är ganska tydliga: ”-Inte är det nånting. Inte har jag nånting, sa han.” Representerar syster Rut och baderskan hans oerhörda inre kluvenhet som man?
Spänningen i novellen beror till stor del på den fråga som vibrerar i varje rad vi läser om denna man. Kommer han till insikt om omgivningens uppfattning om honom? Kommer han att bli tillintetgjord av deras hårda omdöme? Men egentligen kan vi läsa lugnt vidare. Redan i första raden signalerar berättaren hur historien kommer att avlöpa. John Niskanpää beskrivs som vek – men envis. Han framhärdar, utan att själv inse det. Novellen slutar: ”Han bara spottade i vägkanten tyst och grannlaga, så att det inte störde stillheten.” ♥
Stina Aronson: Sång till Polstjärnan, Författarförlaget 1984
Foton & illustrationer: pixabay.com
När vi upptäcker, eller tror oss upptäcka, att Yasmine är dräktig får jag kluvna känslor. Hon har ju fått p-piller ända sedan hon slutade ge di åt sin första kull ungar (Flisan, Scarlet och två till). Det var för fem år sedan. Jag känner till vilka risker det medför att ge en honkatt p-piller för länge. Men har hela tiden lugnat mig med att hon ju redan har fått en kull och att denna omständighet kanhända skyddar mot den cancer som Missan till slut fick. Men vad väntar oss egentligen – och Yasmine?
Någon mer än jag som älskar Alice i Underlandet? Häromdagen hittade jag en gammal uppsats som jag skrev om kära Alice när jag tog en kurs i Barn- och ungdomslitteratur. Tänkte det kanske vore roligt att publicera den här. Jag har tagit bort alla fotnoter (det vimlade av dem!) men behållit litteraturförteckningen på slutet. Mycket nöje!
Detta är ytterligare en bok av den danska författaren Kirsten Thorup och den första delen av en trilogi om flickan Jonna. Efter att ha läst Thorups roman Ingenmansland blev jag nyfiken på att läsa mer och bestämde mig för att nästa bok skulle jag dessutom läsa på originalspråket. Och särskilt svårt var det inte att läsa på dansk, även om jag givetvis inte förstod vartenda ord. Kanhända beroende på att Lille Jonna är en mycket varm och medryckande berättelse, lätt att leva sig in i.
En gammal mans händer pryder bokomslaget. Stadiga fingrar som håller käppens handtag. Naglarna ordentligt nerklippta. Dessa händer som verkat och varit. Dessa händer vars forna krafter inte helt har försvunnit. Men nu är bara nedräkning och väntan kvar. Ingenmansland, detta stadie av icke-vara på ålderns höst då minnen och ord sakta försvinner.
Det är sällan nu för tiden som jag sträckläser en bok. Kalla mig blasé, svårflirtad eller krävande, men det är mycket som ska stämma för att lyckas fånga mitt absoluta intresse så mycket att jag ägnar all ledig tid åt att läsa vidare. Inte minst ska jag själv i viss mån vara på rätt humör… Den här boken fick mig dock att slänga alla förbehåll över bord och låta mig uppslukas. Och den är inte ens särskilt välskriven. Eller egentligen är den ju det. Mycket välskriven utifrån sina speciella förutsättningar. Jag ska försöka förklara…
