Årets höjdpunkt vad gäller film peakar i detta nu. Och jag behöver inte röra en fena, bara sitta kvar i mjuka, sköna soffan och avnjuta filmerna som erbjuds via min egen TV-skärm. Slippa ut och bråka med väder och vind, slippa trängas med folk i foajéer, slippa pinas av obekväma biofåtöljer. Vad mer kan man begära?
Tja, kanske mera tid vore fint. Jag är inte en så total filmfan att jag klarar av att titta på flera filmer i rad. Redan en film per kväll efter jobbet i en veckas tid känns lite mastigt – den vanliga vardagen pågår ju faktiskt parallellt. Men hur som helst, här är de filmer jag har sett hitintills…:
Tyvärr missade jag torsdagens utbud där jag helst hade önskat se den franska komedin Ett riktigt jobb, om ett gäng lärare på ett högstadium. Den får jag väl se senare när den förhoppningsvis går upp på någon svensk biograf.
Puan (Maria Alché och Benjamín Naishtat, Argentina)
Den första GFF-filmen i denna upplaga fick i stället bli Puan, film från Argentina om ”klumpig filosofiprofessor”. Låter som en tautologi och som filmen beskrivs skulle den möjligen uppfattas som lite smådråplig, men inledningen fångade mig inte alls. Karaktärerna framstod mest som utklädda skådisar.
Animal (Sofia Exarchou, Grekland)
Nej, jag och dottern bytte raskt över till grekiska Animal. (En annan fördel med att köpa on-linebiljett: man slipper plåga sig genom filmer som inte faller en helt i smaken.) Dottern kroknade dock någonstans i mitten av filmen, men jag tittade på nästan hela filmen till slutet. Jag skriver ”nästan” för jag spolade mig genom vissa sekvenser (ytterligare en fördel med denna typ av biljett). Visst, jag förstår att jag säkert bryter mot någon helig cineastkodex med en sådan respektlös hållning gentemot filmkonsten, men tid och ork är ändlig – i varje fall hos mig.
Allt som allt gillade jag ändå skildringen av säsongsarbetare på den grekiska solkusten. Huvudpersonen Kalia älskar att uppträda och festa, men inser under filmens gång att de drömmar om en artistkarriär hon en gång hade aldrig lär realiseras. Som en spegling av hennes en gång yngre jag börjar denna sommar en ung polska arbeta i hotellets scentrupp. Lite i periferin finns också en liten flicka på kanske 5-6 år, dotter till en av de manliga underhållarna.
Det blir som att se Kalias eget liv veckla ut sig i en slags parallell samtidighet. Den unga polskan är hungrig på scenlivet och vill ge mycket för att vara en del av det. Den lilla flickan fascineras av de vuxna och vill vara som de. I slutet av filmen ser man henne låtsas uppträda. Som åskådare önskar man henne andra alternativ än att bli kvar i denna småsjaskiga del av underhållningsbranschen.
Kalias tvivel på sitt livsval växer. Det blir inte bättre av att hon råkar skada sig i benet under en blöt hotellfest. Kroppen är hennes arbetsverktyg och på den tjänar hon sin inkomst. Vad återstår för henne om hon inte kan dansa? Grymt bra skådespeleri och en trovärdig mix av sisu och desillusion.
Röd himmel (Christian Petzold, Tyskland)
Nästa film i raden blev tyska filmen Röd himmel av regissören Christian Petzold. Självupptagen författare sliter med sitt andra bokmanus i hus på landet lånat av bästa vännens mamma. Det visar sig dock när huvudpersonen Leon och vännen Felix kommer dit att husets bästa rum redan är utlånat till Nadja, en ung kvinna som kommer att rubba tingens ordning för Leon på fler än ett sätt. Det är välspelat med en överraskande twist för både åskådare och Leon. Inte minst gör slutet filmen föredömligt sammanhållen och riktigt bra.
Det enda lilla som jag har en gnutta invändning mot är karaktären Nadja. Hon är liksom en aning för glad och generös hela tiden. Vresmånsen i mig opponerar sig och vill bara ödmjukt påtala att dylika djur omöjligt kan existera ens i filmens värld.
Düsseldorf, Skåne (Patrik Blomberg Book, Sverige)
Höga förväntningar grusades tyvärr redan i inledningen. Rollen som syntharen Fredrik var övertygande om denne bara hade sluppit sin medkaraktär Nina. Det skorrade rejält falskt i alla fall i mina öron när paret började prata med varandra. Varför tycks en del svenska skådespelare aldrig lära sig att gå all-in?! Varför denna kyla som får repliker de fäller att låta som om de slött läser ur en gammal telefonkatalog?? Är det någon slags Brechtsk distanserad ”visa fram”-metod i stället för att ”leva sig helt in i med hull och hår”?! Detta är sannerligen ett mysterium och tja, jag stod ut en kvart och sedan bytte jag raskt över till…
Do you love me (Tonia Noyabrova, Ukraina)
Här tvivlar ingen på det helhjärtade skådespeleriet och huvudrollen Kira verkar åtminstone på mig helt övertygande. Året är 1990, Berlinmuren har fallit några månader innan och mycket snart brakar hela det sovjetiska systemet samman. Man borde fira, men tonåringen Kira har levt ett ganska priviligierat liv. Hon påverkas mer av att hennes framgångsrika kulturpappa lämnar familjen för yngre moatjé.
Kira blir lika förvirrat som det stora landet självt. Ska hon satsa på den allvarligt menande ambulansföraren som hon inleder ett förhållande med efter sitt misslyckade självmordsförsök? Eller ska hon lockas med av pappans något obskyra vän som kan erbjuda fest och glamour nu än mer när vilda västern börjar råda? Att hon kanske borde gå tillbaka till scenskolan och satsa på ett eget yrke, verkar ingen tänka på.
Tre gånger i filmen ställer hon titelns fråga. Till sin pappa, till ambulansföraren, till sin mamma. Men svarar någon henne någonsin? Alla verkar ha fullt upp med sitt. Om hon stiger in i den sliskiga vännens lyxbil får vi inte veta…
Det finns alltid en morgondag (Paola Cortellesi, Italien)
Komedi med feministiska förtecken filmad i svartvitt och proffsigt gjord in i minsta detalj. Nu är det 1946. Andra världskriget är slut, allt borde vara frid och fröjd. Men vem har kommit på den fullständigt befängda idén att ge kvinnorna rösträtt i årets val?? Det är ju verkligen helt galet. Delias make vet i alla fall hur man sätter ett värdelöst fruntimmer på plats: med hugg och slag – basta!
Delia reser sig dock upp varje gång, borstar av smutsen från golvet och fortsätter lojalt med dagens alla göromål. Som bland annat innefattar att ta hand om den vresiga svärfadern som är sängliggande. Han är som sin son heller aldrig nöjd, men ber ändå denne att ta det lite lugnare med hustrubassningen: Delias tårar är svåra att lyssna på. Sonen säger att han ska fundera på saken.
Men dottern i familjen börjar få nog. Jag vill aldrig bli som du, säger hon och mamman förstår inte vad hon menar. Dottern har dock en friare på lut, en medelklasspojke med framtiden för sig. När saker och ting inte tar den vändning de borde, får Delia dock hjälp av en amerikansk soldat och kanske också av en gammal förälskelse. Jag ska inte avslöja mer. Men att det alltid finns en morgondag, är i sanning hoppfullt att tänka på.
Fler filmer har jag sett, men dem berättar jag om nästa vecka.
Arrividerci!
BASTETS SPINNERI 