Den sägs höra till Dostojevskijs mest fascinerande romaner. Och efterordet avslöjar uppseendeväckande paralleller med Dostojevskijs eget liv. Men jag är mer imponerad av skildringen av barnet, den lilla flickan, som tragiskt får klä skott för faderns svartsjuka på sin nu bortgångna hustrus älskare. Toffelhjältar och förste älskare intresserar mig mindre.
Veltjaninov dröjer sig kvar i Petersburg för att sköta om några besvärliga affärer. Det är sommar och mycket varmt. Affären han vill lösa drar ut på tiden och det är ovisst om den över huvud taget går i lås. Kanske kommer han se sig tvingad att dra sig undan sitt forna societetsliv och fina karriär. Mitt uppe i allt grubbel blir Veltjaninov uppsökt av en bekant, Pavel Pavlovitj, nyss änkling och som vill prata gamla minnen. Veltjaninov tillbringade mycket tid hos paret Pavlovitj på den tiden Veltjaninov arbetade i staden. Pavel Pavlovitj vill också lätta sitt hjärta eftersom han efter hustruns död förstått att hon varit honom otrogen.
Ja, vem som är den biologiska fadern till dottern Lisa inser både Veltjaninov och läsaren snart. Titeln Den evige äkta mannen avser Pavel Pavlovitj och Dostojevskij verkar se i honom egenskaper som är typiska för en man som alltid blir bedragen. Han är tråkig, underdånig, lismande – och lömsk, men på ett sätt som egentligen bara är skrattretande. Han inger helt enkelt ingen respekt. Veltjaninov däremot är en sann världsman; stilig, självsäker och belevad i alla situationer.
När man läser efterordet förstår man att båda dessa mansfigurer bygger på Dostojevskijs egna erfarenheter. Han har befunnit sig, så att säga, på båda sidor: som bedragen äkta man och den som bedrar en annan äkta man med dennes hustru. Det är ju intressant att veta, men väcker egentligen ingen större genklang hos mig. Historien bör ju kunna bära sig själv – inte för att den dessutom döljer biografiskt stoff.
Hur hemskt det än låter, som det Dostojevskij-fan jag ändå är, så läste jag romanen mer för att den skulle läsas ut och bockas av. Kanske skulle jag ha dragits mer in i historien om det hade varit kvinnliga protagonister?
Som sagt, skildringen av flickan Lisa fångade dock mitt intresse. Porträttet av henne är så inkännande och ömsint tecknat. Hon befinner sig verkligen i ett fruktansvärt predikament. Hennes mor är död, men Lisa har i sitt nioåriga liv i och för sig alltid tytt sig mest till fadern. När denne emellertid uppdagar att Lisa förmodligen inte är hans biologiska dotter, förlorar hon även honom eftersom han tar ut sin besvikelse på henne.
Veltjaninov, som ser hur illa det är ställt, övertalar Pavel Pavlovitj att låta flickan stanna hos goda vänner till honom. Hon vill inte lämna mannen som hon ser som sin far, men lyder till slut:
”Lisa kom tillbaka, blek och med nerslagna ögon. Hon tog sin resväska utan en blick åt Veltjaninovs håll. Hon behärskade sig och rusade inte fram som nyss för att omfamna sin far, inte ens när de sa adjö, hon ville tydligen inte ens se på honom. Fadern kysste henne på pannan och strök henne över håret. Då vreds läpparna samman och hakan började darra, men hon lyfte ändå inte blicken mot fadern.” (s 60)
Dostojevskij är och förblir en mästare på att skildra människans komplexitet. Mina favoriter är dock ännu så länge de mer kända ”stora” romanerna.
Fjodor Dostojevskij, Den evige äkta mannen. Bakhåll (2015). Första gången utgiven 1870. Översättning från ryskan av Bengt Samuelson.
BASTETS SPINNERI 