Konstigt, det här är en bra bok. Faktiskt en riktig bladvändare och jag gillade verkligen att läsa den. Och ändå vet jag inte vad jag ska skriva om den. Mer än att jag sträckläste den med stort nöje…
Stanley Yelnats (läs efternamnet baklänges!) blir oskyldigt dömd för stöld och förpassad till ett ungdomsfängelse som ligger mitt ute i öknen. Där finns inga galler, inga taggtrådsstängsel: han är fri att gå när han vill. Men ingen försöker ens längre – det är dömt att misslyckas i en omgivning som denna. Istället utför fångarna lydigt det dagliga arbete som de är tvingade till som straff: att i brännande sol gräva ett hål om dagen. Ett hål lika djupt och lika brett som den spade var och en av pojkarna får.
Vilken konstig sysselsättning? Men det har sin förklaring vilken Stanley så småningom listar ut. Chefen för anstalten har sina egna skumma intressen i det hela. Hon vill nämligen få fram det som eventuellt ligger gömt någonstans i den torra gamla sjöbottnen.
Det som är roligt med boken – förutom den svarta humor som glimmar bakom varje rad – och som får en att verkligen beundra författarens skicklighet, är att allt – precis allt! – i boken har en koppling till handlingens tema. Inget nämns utan anledning. Romanen har absolut inga lösa trådar. Allt binds prydligt, men mycket finurligt, ihop i slutet – imponerande!
Och förmodligen är det just därför jag inte har så mycket mer att säga om den. Det finns liksom inget mer att fundera över när boken väl är utläst. Inget är ouppklarat, inget mellan raderna är kvar att söka, inga psykologiska lager finns att gräva i.
Detta låter ju som ett mycket dåligt betyg, men det är det inte. Romanen är ett stycke väl uttänkt och mycket rolig underhållning. Och nu tänker jag inte avslöja mer. Läs boken, du blir inte besviken!
Louis Sachar, Ett hål om dagen. B. Wahlström (2023). Originalets titel: Holes (1998). Översatt från engelska av Peter Lindforss 2021.
BASTETS SPINNERI 