Jag ville läsa något franskt, gick till bokhyllan och plockade ut denna tunna volym. Jag ville, som alltid, läsa något som berör – och Marguerite Duras har jag ju tyckt om förut. Men inledningsvis gillade jag inte alls den här romanen…
Ett franskt par sitter på hamnkrogen i Quillebeuf och iakttar ett annat par på avstånd i samma lokal. Kvinnan i det franska paret betraktar de båda andra med författarens blick. Hon studerar diskret, undrar och analyserar i smyg. Till slut har hon fantiserat ihop en hel liten historia om dem; det engelska paret.
Det engelska paret består av en man och en kvinna som sedan flera år fördriver tiden med att segla jorden runt. Jag använder verbet ’fördriver’ då det allt eftersom står klart att de flyr både tid och minnen. Båten har blivit deras enda ankare i tillvaron:
”De var så fästa vid sin båt att det var som om den blivit en tro, som höll dem kvar tillsammans på havet, utan den skulle de ha förlorat varandra för alltid.” (s.67)
Nu är båten på reparation och paret väntar på att äntligen få resa vidare. Men kvinnan verkar inte lika övertygad längre:
”Hon, kaptenens hustru. Hon ser ner i golvet. Hennes dolda kropp har blivit synlig. Det syns att den är dödlig. Denna kropp är klädd som en ungdom, i ungdomens slitna trasor, med diamanter och guld på fingrarna, från familjen i Devon. Döden är naken under kläderna, huden, under ögonen också, under deras vilda och rena blick. Då och då skymmer ett skratt den där blicken, och hon hämtar sig efteråt, skrämd av att ha vågat skratta. Då är det kaptenen som hon ser på för att få veta. Och det är då som en förvirring drar över hennes ansikte och gör en tankfull.” (s.33)
Kaptenens hustru; det är hon som av berättarjaget döps till Emily L. Hon tycks utmattad, nästan svag efter alla år till havs. Kanske är hon döende.
Jag var själv en smula förvånad över min antipati mot romanen. Det som länge irriterade mig var bland annat romantiseringen av just den engelska kvinnan. Skildringen av henne tenderade att förvanskas till ’skönhet i förfall’ eller ’rikedomens sorg och tomhet’. Det är sådana billiga trick, en variant av ren hötorgskonst, men det blir inte bättre bara för att det är litterärt.
Sedan blev jag heller inte klok på det franska parets konversation sinsemellan. Deras relation gick på uppenbar sparlåga, förmodligen skulle de snart gå skilda vägar, och det serverades hårklyverier ’en masse’ huruvida mannen någonsin hade älskat henne… Suck.
Men så slängs en ny parameter in i sammanhanget. Emily L., kvinnan i det engelska paret, får plötsligt epitetet poet av berättarjaget. Emily L. utses till författarsjäl, fast en i sina egna ögon misslyckad sådan. I samma veva börjar mina tankar gå till legenden om den flygande holländaren: kaptenen som blir dömd för att ha trotsat Gud och därför för evigt förbannas att segla på de vida haven intill domens dag. Har detta par förbrutit sig på något sätt?
Först nu blir det intressant att läsa. Berättarjaget diktar (!) upp att Emily L. skrev poesi som ung, men att hon tappade tron och lusten när hennes senaste dikt spårlöst försvann. Sedan den dagen hade hon inte skrivit en rad. Men märkligt nog kom det varje år en spridd skara beundrare av hennes poesi till godset där hon hade vuxit upp.
Förklaringen till detta mysterium är, enligt berättarjaget, följande: Pappan till Emily L. upptäckte hennes alster efter att hon och kaptenen hade gått till sjöss. Han gick med dikterna till en förläggare som gav ut dem. Pappan dog, sorgligt nog, innan han kunde upplysa dottern om tilltaget. Dikterna uppskattades, översattes och spreds över världen – allt utan Emily L. vetskap.
Men kanske skulle Emiily L. ändå ha fortsatt att skriva, om inte… och här kommer det värsta i hela historien: hon kanske skulle ha fortsatt skriva om inte kaptenen hade råkat läsa den där hennes sista dikt, när han befann sig ensam i hennes sovrum, förfärats så väldeliga att han kastat det åt lågorna i den öppna spisen. När Emily L. senare frågade efter ett papper som hade legat inne på rummet, teg han – och tiger än i denna dag när vi möter dem i romanen.
Kaptenen tror sig alltså veta bättre och för ”sin egen skull” fick hustrun lämna det som förmodligen var hennes kall i livet. Emily L. sörjer både över det ofödda barn hon förlorade kort efter de hade gift sig och den skaparådra som förtvinar alltmer som åren går.
Kanske hänger alltihop samman. Barn, dikter – måhända olika slag, men ett skapande likafullt som behöver förlösas och möta världen. Romanen blir intressant i just detta, när den blir en berättelse om skaparkraft och brist på sådan, eller snarare när någon bestjäls på den och låter sig finna sig i det och sakta försmäktar… För det engelska paret, med sin uppdiktade historia, är ju ett återsken av vad det franska paret genomgår. De skriver tydligen båda, men måste de bryta med varandra för att kunna skriva vidare? Det är lite oklart hur man skulle kunna tolka det.
Kaptenen har onekligen en del på sitt samvete. Han tål inte att hustrun ägnar sig åt något han uppenbarligen inte förstår, som stjäl tid och uppmärksamhet från honom.
Vilket fruktansvärt svek! Två människor, en gång så hängivna varandra, men nu sorgligt prisgivna åt den andre – på mycket olika villkor, då ju Emily L. helt förts bakom ljuset.
Ja, romanen är tankeväckande. Att skriva är farligt. Skrivande är laddat med uppror som inte alla människor i den skrivandes omgivning klarar av. Uppror mot tiden och sakernas tillstånd. Den skrivande sätter sin egen agenda, låtsas till och med leka gud i sin egen lilla fantasivärld. Vilken försyndelse! Men mot vem, herr Kapten….?
Marguerite Duras, Emily L. Modernista (2011). Originalets titel: Emily L. (Les Éditions de Minuit, 1987). Översatt från franskan av Britt Arenander 1989.
BASTETS SPINNERI 