Mitt läsande liv, 2

Jaha. Bokslut över ens läsande liv, kan det vara något? Ja, om inte annat, så för ens egen del. Vad man läste som yngre är faktiskt ganska intressant att granska. Även om jag personligen väljer att inte redogöra för de flesta av de slutsatser som jag drar av mina favoriter från fornstora dagar, så avslöjar de en del om mig själv. Min förhoppning är att inlägget kan inspirera andra att fundera över sina egna val och prioriteringar som inspirerat och präglat dem på olika sätt. (Mitt läsande liv, 1 finner du här.)

Direkt efter gymnasiet började jag på universitetet i Göteborg. Det var ganska ovanligt på den tiden. Vanligare var att jobba några år och resa kors och tvärs över jordklotet och därefter utbilda sig vidare, om man nu så ville. Jag ville istället undvika tappa fart, resa kunde jag göra under somrarna i form av sporadiskt tågluffande. Så därför var jag oftast yngst på kurserna jag tog i början, eller en av de få mycket unga bland idel 25- och 30-åringar.

Institutionen var känd för att vara röd, till och med extremröd, med ett och annat mera blått inslag – kanhända för att skapa någorlunda balans eller helt enkelt för att det faktiskt finns begåvningar längs hela skalan och inte bara inom de läger som för stunden (eller decennier…) anses ”äga” sanningen. (Hur många är inte de en gång så förhoppningsfulla studenter som skrämts bort av detta?)

Åren mellan 19 och 29 läste jag massor. Givetvis beroende på att jag läste litteraturvetenskap ett antal terminer – fyra, närmare bestämt. Litteraturlistorna var långa och jag försökte verkligen plöja igenom det mesta, men vissa titlar hamnade tyvärr ändå mellan stolarna (som till exempel Strändernas svall som jag dock äntligen fick läst i somras, en sisådär trettio år senare. Men bättre sent än aldrig. Vilken fantastisk roman det är!).

Att börja på universitetet var så spännande. Jag slukade allehanda teorier och tolkningskoncept med hull och hår och även om jag inte greppade allt (postmodernism, någon?!) och helt säkert förhöll mig alltför underdånig gentemot allt det nya, så var det en oerhört häftig känsla att få tillbringa all vaken tid med att läsa, tänka och skriva😊. Just detta, att göra det! Ja, jag borde göra det, det var ju därför jag var där och så länge jag klarade tentorna så fick jag vara kvar😉 Och ändå minns jag att jag ibland hade så dåligt samvete för att jag inte arbetade, att jag inte ”gjorde något ordentligt”. Jag läste inte ens ett program utan ”bara” enstaka kurser!? (Mina föräldrar sa inte så mycket om det, men jag anade att de egentligen tyckte att det var liiiite flummigt.)

Utanför fönstret till min lilla etta såg jag kvinnor i min egen ålder dra sina barnvagnar fram och tillbaka till den närbelägna lekplatsen. Jämnåriga tog bussen tidigt om morgnarna till sina jobb och kom hem sent om fredag- och lördagskvällarna efter att ha festat loss på någon av stans inneställen. Inget av alternativen lockade mig. Jag var som en böckernas tjuren Ferdinand: jag satt mycket hellre djupt försjunken i prosa och poesi. Eller pratade böcker i bokklubben som jag hade ordnat med några läsande väninnor. Eller såg mig slagen (med hästlängder) i intellectual namedropping på något festligt – och blött – evenemang anordnat av någon kulturförening i staden.

Läsupplevelser under denna ”era”? Ja, tilläggas kan att jag av någon anledning läste Jobs bok sommaren innan jag började mina studier. Det var som om jag riktigt ville plåga mig innan jag nu skulle påbörja mina hett efterlängtade ”lyxstudier”. Till saken hör också att jag den sommaren jobbade som hemsamarit (som det fortfarande kallades på den tiden), vantrivdes med stressen och var dessutom mitt uppe i en segdragen flyttning från en lägenhet till en annan. Jobs bok minns jag knappt inte, bara att jag önskade sommaren skulle ta slut så fort som möjligt och jag skulle få skåda det verkliga ljuset…

Jag läste som sagt nästan allt som jag skulle – om jag inte redan hade läst boken på gymnasiet, vill säga. Marcel Proust, Fjodor Dostojevskij, Lars Ahlin, Joseph Conrad, Harry Martinsson, Virginia Woolf, Günther Grass, Ernest Hemingway – ja, jag orkar inte rabbla upp alla, men jag svävade som på små moln. Allt var intressant och spännande! Men på föreläsningarna vågade jag inte säga ett knyst…

En av mina första uppsatser handlade om den nyss utkomna I ett annat land av Mare Kandre. Åh, som jag dyrkade hennes sätt att skriva! Jag tog faktiskt mod till mig och ringde upp henne för en intervju inför uppsatsen. Hon lät så snäll i telefonen – och förstod nog att jag var ganska nervös inför att tala med en ”riktig” författare.

Vad jag läste tillsammans med väninnorna i bokklubben? Till de största läsupplevelserna hörde Herbjörg Wassmos Huset med den blinda glasverandan, Sun Axelssons självbiografiska svit och Janet Frame’s En ängel vid mitt bord. Och givetvis läste vi Marguerite Duras’ Älskaren. I bokklubben träffades vi ibland hemma hos varandra, men lika ofta på något café eller någon icke alltför fashionabel restaurang där det var okej att sitta flera timmar och dricka té eller vin och utbyta åsikter, minnen och erfarenheter. Det är ju så med böcker, att de väcker även de egna erfarenheterna och funderingarna till liv. Oj, jag får inte glömma att nämna Birgitta Trotzig och hennes Dykungens dotter – den texten liknade inget annat och jag blev helt överväldigad av denna roman.

Det är många år sedan som bokklubben upplöstes. Några av väninnorna har jag helt tappat kontakten med, andra finns kvar men är inte lika nära som då. Jag saknar verkligen de här sammankomsterna. Man måste inte vara överens om allt, det kan vara nog så intressant och givande även när åsikterna skiljer sig åt.

Som du kanske märker var de kvinnliga författarna i majoritet när vi valde böcker. Kanske inte så konstigt för ett gäng kvinnor 20+, som funderade över livsval och fortsatta livsvägar. Personligen tycker jag att det kan vara lite vilsamt med kvinnliga författarröster, jag behöver inte ”översätta” på samma sätt som jag ibland behöver göra med manliga dito.

Andra verk av kvinnliga författare som jag uppskattade mycket, ja, som blev lite som fixstjärnor för mig, var Simone de Beauvoirs självbiografi. Jag älskade hennes skildring av sin uppväxt i En familjeflickas memoarer och senare beskrivningen av hennes bildningsgång i De bästa åren. Det finns fler delar i serien, men de har jag tyvärr inte läst – ännu. Doris Lessing är en annan författare vars verk likaledes betytt mycket för mig: Den femte sanningen och serien Våldets barn. Sistnämnda som bygger på hennes eget liv och uppväxt i dåvarande Rhodesia, fann jag otroligt givande. Just detta att hon diskuterar fram och tillbaka, stöter och blöter, ibland sida upp och sida ner, och låter sina karaktärer reflektera över olika fenomen, ifrågasätta och att hon som författare förtjänstfullt undviker att leverera definitiva ”sanningar”, gillar jag verkligen. De Beauvoir kan man ju säga var en mer övertygad rättrogen, vilket är lite störande ibland (särskilt om man inte håller med😉), medan jag upplever Lessing som mera fri i sitt tänkande och allmänna förhållningssätt.

Ytterligare romaner som jag fastnade speciellt för under denna tid var,  Mina nätter är vackrare än era dagar av Raphaele Billetdoux, Vargtagen av Anna Westberg och Marianne Alopaeus Mörkrets kärna. Och givetvis läste och älskade jag Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset – vem kan undgå att fångas av detta storslagna verk? Selma Lagerlöf fann jag (självklart) ypperlig och uppslukades av hennes Jerusalem. Selma förblir alltid i mitt hjärta! [Senare tillägg:] Jag får inte glömma att nämna Cora Sandels Alberte-böcker: så enormt fina! Och en mer nutida: Gerda Anttis underbara trilogi om Astrid (bland annat Ett ögonblick i sänder) uppskattade jag mycket.

Av August Strindberg, för att nämna en manlig författare, gillade jag särskilt Giftas och En dåres försvarstal. Jag älskar verkligen Strindbergs prosa, hans sprakande ordkonst och humor (ibland blir han dock lite väl elak i sina drastiska fyndigheter). Thomas Manns Doktor Faustus är en helt annan typ av roman, men som verkligen grep tag i mig. Men att skapa med livet som insats, är nog inte värt sitt pris… Ytterligare en roman som jag tyckte extremt mycket om var Med livet framför sig av Émile Ajar (egentligen Romain Gary).

Förekom diktläsande? Oh ja! Eeva Kilpi, Tomas Tranströmer och Joseph Brodsky blev snabbt mina favoriter. Men i ett eget förtrollande skimmer stod alltid Gunnar Ekelöf. Ett tag hade jag volymen med hans samlade dikter stående vid datorn på jobbet (jojomensan, ”flummet” utmynnade i examen och ett fast jobb till slut😉). Jag tog fram hans dikter bara för att få koppla av lite mellan varven med något riktigt vackert och helgjutet, kanske också för att, i en from förhoppning, vässa det egna språket lite grand.

Och feminismen då, som jag snuddade vid lite grand i förra inlägget om mitt läsliv? Tack, den både trivdes och frodades. Jag läste Det andra könet av nyss nämnda Simone de Beauvoir med stor behållning och likaså Betty Friedan’s Den kvinnliga mystiken. Jag sträckläste Den kvinnliga eunucken av Germaine Greer och lånade dessutom den, på den tiden, berömda Kinsey-rapporten på biblioteket utan att rodna. Och jag tog mig an Alice Lyttkens mycket läsvärda trilogi om den svenska kvinnans historia.

Lika lön och samma rättigheter et cetera är för mig självklarheter. Men efter 90-talet har jag strängt taget inte hängt med så mycket i feminismens vågor, tycker det har blivit mer av pajkastning (mot männen) och en tråkig attityd fylld av avundsjuka, typ ”anything you [läs: männen] can do, I can do better” (från musicalen Annie get your gun). Det är synd, tycker jag, för då betyder det att man bara har korn på makten i sig, att skapa ett matriarkat med samma gamla hierarkier och är det verkligen ett recept på framtida lycka? Särskilt inte när det ändå verkar vara de (traditionella) manliga värderingarna som eftersträvas i form av tävling och yttre status. För mig är det inte något att stå efter. Vart försvann värden som omsorg för sin nästa och inre visdom?

(I sammanhanget kan nämnas en mycket tänkvärd bok av Yrsa Stenius från denna period, före detta chefredaktör på Aftonbladet. Boken heter Makten och kvinnligheten och handlar om hur förförisk och beroendeframkallande makt är – för män likaväl som för kvinnor. Den är mycket läsvärd, skriven som den är med en mycket uppriktig och genomskådande penna.)

För att återknyta till Doris Lessing så var hon ju en mycket intelligent kvinna. Hon övergav kommunismen (redan på 1950-talet när Stalins utrensningar blev kända) och valde heller inte att bli banérförare på det feministiska tåget. Så här uttryckte hon det 1982:

What the feminists want of me is something they haven’t examined because it comes from religion. They want me to bear witness. What they would really like me to say is, ‘Ha, sisters, I stand with you side by side in your struggle toward the golden dawn where all those beastly men are no more.’ Do they really want people to make oversimplified statements about men and women? In fact, they do. I’ve come with great regret to this conclusion. (Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Doris_Lessing)

Om vi blickar ut i världen, borde vi inte också stötta kvinnokampen i länder där man inte på långt när har kommit lika långt i utvecklingen mot ett jämställt samhälle? Jag är övertygad om att ju fler kvinnor som får gå i skola, utbilda sig, arbeta, ta del i det samhälle de lever i, så ökar chanserna enormt mycket för fred och lycka på jorden.

I mitt förra inlägg nämnde jag ett antal titlar inom det psykologiska området som givit mig mycket. Under den period som jag beskriver här kom psykologispåret alltmer i bakgrunden. I bokutgivningen under denna tid blev det en slagsida åt ständiga förbättringar, putsande och lagande av det som eventuellt var ”fel” och det intresserade mig inte. Jag ville förstå, inte ständigt jagas av mina egna tillkortakommanden eller bitterhet över saker jag ändå inte skulle kunna göra något åt. Mitt intresse för psykologi var inte något egoprojekt som smarta förläggare kunde förvandla till lukrativa affärer (för sig själva alltså).

Men en bok som jag läste då äger fortfarande lyskraft för mig. Vilken då? Jo, Människans symboler av Carl Jung, den schweiziske psykoanalytikern som Sigmund Freud i början hoppades skulle föra hans egna teser vidare. Så blev det nu inte. Jung gick sin egen väg och myntade något som han kallade för individuationsprocessen, vilket avser människans mognadsbana genom livet. I boken Människan och hennes symboler tar Jung och flera andra av hans adepter upp människans eviga strävan efter helhet och mening genom mytologi och konst. Grymt intressant! (Lustigt nog har Jung även skrivit en bok om Job, den historia ur Bibeln som jag kämpade med sommaren efter gymnasiet. Jag har dock inte läst Answer to Job, men borde kanske göra det en dag😉)

Istället läste jag annat av lite mer filosofisk karaktär, som Jean-Paul Sartres Existentialismen är en humanism, Albert Camus Myten om Sisyfos, Pesten och Främlingen, Sören Kierkegaards Antingen/eller. Jag tog levandet på största allvar och sökte efter en hållbar attityd till livet. Om någon skulle fråga mig idag hur jag ser på livet, skulle jag nog ge ett ganska så mycket mer pragmatiskt svar, men en del av detta tankegods lever nog ändå kvar inom mig.

[Senare tillägg:] Höll ju alldeles på att glömma ytterligare en bok som jag fastnade för under denna tid: nämligen Den utmätta tiden av Peter Noll. Det är en mycket berikande bok att läsa trots att den handlar om författarens sista tid i livet. Peter Noll valde nämligen att avstå behandling för den obotliga cancer som han diagnostiserats med. Han ville hellre njuta av livet så mycket han kunde den lilla tid han hade kvar istället för att kanske kunna förlänga livet något. (Georg Klein har skrivit ett mycket läsvärt förord också.) Nolls beslut väckte känslor; här är ett stycke ur boken:

Du stör ju folk med ditt beslut, sade hon. När man har cancer, så lägger man in sig på sjukhuset och blir opererad, det är normalt. Men när någon har cancer och glatt springer omkring som du, så tycker folk det är kusligt. De känner sig plötsligt tvungna att sätta sig in i döendet och döden, och det vill de inte. /…/ …du visar dem att döden finns mitt ibland oss och ger dem ett levande bevis för det, de måste plötsligt tänka på något som de alltid har förträngt.” (sid 56, Peter Noll Den utmätta tiden, Brombergs 1985)

Från gravallvar till lite lättsammare saker. För nu upptäckte jag Sture Dahlström, en helt crazy svensk författare och musiker. Han har skrivit vansinnigt roliga romaner, bland annat Tango för enbenta och Cyklonmannen, se mer här. Joseph Hellers roman Moment 22 går inte heller av för hackor i sin absurda skildring av kriget – och infernalisk byråkrati. Ingela Norlin skrev Den maniska krokodilen som fick mig att vrida mig av skratt. Här beskrivs många märkliga saker, till exempel:

”En dag när jag hostade for mina ögon ut ur sina hålor. Jag kände ett tryck kring ögonen och anade vad som hänt när jag helt plötsligt såg bokstäverna i tidningen som låg i mitt knä mycket nära inpå.”

I en annan av de många absurda berättelserna får vi (äntligen!) förklarat varför läkarens pall i undersökningsrummet har små hål i sätet. Läkaren i berättelsen har just fått undersöka en patient som har liksom en ödletunga (!) hoprullad i munnen:

”Han [läkaren] bara satt där och stirrade, blek. Jag påminde honom om mina susningar i huvudet. Plötsligt böjde han sig fram och spydde på en av stolarna. De där som går att höja och sänka, med stora runda hål i. Jag har alltid undrat över vad hålen är till för.”

Synd att Norlin inte skrivit så mycket mer än denna lilla skrattskatt till bok – älskar denna typ av humor!

Får väl kompensera det här alltför långa inlägget med lite mer humor avslutningsvis. Får jag härmed presentera min absoluta seriefavorit: Calvin and Hobbes (=Kalle & Hobbe).

Hobbes: – Vad gör du?
Calvin: – Jag dödar tiden medan jag väntar på att livet ska ge mig mening och lycka.
Hobbes: – Hoppas du har det bekvämt.
Calvin: – Kan du hämta mig något att äta?

♥ ♥ ♥


Foton: pixabay.com

Författare: bastetsspinneri

Välkommen till Bastets Spinneri! Detta är mer eller mindre välspunna tankar och reflektioner av kattlik kvinna. Här kommer jag framför allt att fokusera på böcker och film. Böcker som jag har läst som fascinerat, roat, irriterat... Främst skönlitteratur, men även en del faktaböcker i ämnen som intresserar mig. Och filmer som likaledes har fångat mitt intresse på ett eller annat sätt. Bloggen är ett sätt att komma ihåg vad jag har läst eller sett men även dela med mig av tankar och reflektioner. Hoppas det kan inspirera och stimulera även andra! Följ mig gärna på Instagram: bastet66. God läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s